dekadens

Varje gång jag tittar ner på min arm står det där i sin blodröda text. Föga anade jag att detta skulle bli utvägen.

Jag slår ut tänderna på mig själv och sliter mig I håret, han tittar på mig som om jag vore ett grottmonster och släpper mig snabbt med blicken.

Jag är trött och mitt i tumultet blir jag iskall, stum och handlingsförlamad, jag kan inte göra något. Ingenting kan få honom att vända sig om och le mot mig, flickan han en gång kallade sin själsfrände.

Vem var hon nu? Vad hade hon haft för sig de senaste 12 månaderna. För nu hade tiden gått fort och likt en kall höstdag hade hon bara vänt på sig och somnat om för att senare vakna och inse att det inte fanns någon där vid hennes sida, åtta månader senare.

Han hade glömt den där natten han pratade med henne från flera hundra mils avstånd, han hade glömt hur hon luktade och hur, när deras läppar möttes det kändes som om att dom hörde ihop, hur allt hon gjorde var som om han själv styrde hennes fingrar. För han älskade henne.

Efter två dagar av farväl bad han henne att stanna. Han frågade henne varför hon skulle åka nu när allt börjat.

Nu hade han glömt, att hon gjorde allt för honom. Och att det innan var ömsesidigt.

Hon hade valt att komma ihåg det fantastiska, och han hade valt att minnas stormen. Om han ens mindes något.

“Allting blir till ingenting utan dig” 13 november, 2009, 15:13:28

Vi pratade varenda dag, I flera veckor. Nu vill han inte ens höra min röst.

Det sliter mig itu.

Jag älskar dig, så flyg min sparv, flyg.