dekadens

Men hon kommer snart.

Artemis är en gudinna, jaktens gudinna, kyskhetens gudinna, samt att hon skyddade gravida kvinnor.
Hon slår hårt vakt om sin kyskhet, en av sagorna om henne är när Orion försöker våldta henne.
Då frammanar hon skorpioner som sticker ihjäl Orion och hans hund.
Orion far då upp till himmelen tillsammans med sin hund och blir en stjärnbild.
Hunden blir hundstjärnan, Sirius.


Artemis var i sälva verket förälskad i Orion.

Dagarna borjar flyta ihop som deltat i det spretiga livet jag hade nar jag forst satte ner mina bleka sma fotter pa Sydneys flygplats. De forsta dagarna kandes som veckor men nu rinner tiden forbi som om det borjar bli vardag.

Ikvall ska jag jobba, Nathalie och Wanda kom igar och dom kampade bra inne pa Beach Road. Efter det gick vi till White Revolver, som ar ett utestalle som ser ut som ett konstgalleri dar man, kommer in i ett litet horn och trycker pa en tavla och sa oppnar sig en lonn-dorr och sa kommer man in pa en ganska stor nattklubb.
Inga fonster, bara en liten uteplats dar man kan roka.

Skrall att jag traffade min lillebrors fem kompisar.
Varlden har alltid varit for liten.




Pa vagen hem forsokte jag och Matina klattra upp for en mur. Det gick inte sa bra. Jag var nog battre an henne :)
Sedan satt det nagra utanfor oss i en ring och rokte vattenpipa. Jag tog kort pa dom for dom va sa vackra.

Sedan kom vi hem, Anders hade gjort varma mackor till oss som vi glufsade i oss. Wanda sover pa soffan och Nathlaie och jag delar sang.


Nu ar det bara Kim som saknas har nere i paradiset.

jag vill lägga mitt huvud i ditt knä.
jag vill hålla din hand på väg till affären.
jag vill leva kvar där efter jag åker.
jag vill leva där med dig.

Jag vaknar upp av motorcyklar som kör snabbt på vägen utanför som leder rakt ner till stranden. Bondi.
Hippiestranden där alla tuister, surfare, hillbillys och smögare hänger.
Här sitter det killar med stora uppblåsbara havannas-palmer på stranden och dricker kalla corona, de spraymålar sina surfbrädor med färgglada läskiga gubbar och vissa gräver bara storastora hål rakt ner i sanden.

Det går runt försäljare som säljer juice, vatten och glass för tre dollar och alla pratar med alla.
Stranden stäcker sig säkert två kilometer, men den är ovanligt djup. Trots den massiva ytan så ser man knappt sandfärgen av alla människor som ligger på den på helgerna.
Då är den helt fulltäckt med soltörstiga varelser som kommer i stora busslass från centrala Sydney.

Här bryr man sig inte om hur många grader det är i luften.
Antingen är det soligt eller molnigt. Mest soligt.
20 soliga dagar av 30 vare månad säger dom och även fast det är molnigt så blir det alldeles för varmt med något annat än shorts och flipflops.

Här har alla sina hundar lösa och longboards dominerar transportmedlet för unga killar utan skor.
Här känner man svag doft av weed när vinden vänder sig mot en och marknaden på helgerna är som ett mecka av vackra pärlor och tåringar.

Här sitter de som jobbar på caféerna och butikerna utanför i soffor och dricker öl, ställer ner den lugnt och hjälper en när man bestämt sig, sen går de lugnt ut igen för att fortsätta konversationen där den slutade.

När man säger tack här svarar dem med "no worries"

Jag kan bara tänka på tre små varelser som saknas, två är på väg ner.

Visst var vi två vackra världar som kolliderade likt big bang, och vi skapade vårt universum.
Gnistor sprakade i takt med våra hjärtan och själarna dansade i en symbios som doftade av välbehag.
Dina fingertoppar darrade av energin du gav ifrån dig när du drog dem över mina höftben och viskade att du älskade mig. Jag älskar dig.

Jag höll mig förtvivlat kvar i ett lyckorus av känslor som verkade fördubblas varje minut. Du satte en spruta i armen på mig och slutade inte trycka på spateln som sakta blandade ner drogen av välbehag i mina ådror.
Hur kunde jag?

Långsamt och plågsamt så försvann jag.
En egendomlig kidnappning som bara jag kunde styra av, något sa till mig att låta det gå.
Så jag flög bort, så långt bort man kommer utan att man börjar komma tillbak
a igen.
Plågsamt töjde jag banden mellan oss och det stramar fortfarande där min själ en gång var helad. Nu ser det mer ut som ett tunnt vitt spöke som desperat klamrar sig fast.
.

Men, fakumet kvarstår, likt påsköarnas mysterier, pyramidernas storhet och chinesiskamurens beskydd så står vi kvar.
Jag beslutade att släppa sargen och dansa med i konståkningsprinsessornas vackra dans.
Jag bara väntar på att min prins ska visa sig, lyfta upp mig i hans vackra, brunbrända armar med ett leénde på sina läppar och en beslutsamhet som säger att han är min för evigt.
Gör du det bejbi så tar jag dig nu.
De skrämmer mig men jag släpper hela världen för dig.

sammanställningen råder tystnad av känslor i mitt huvud.
fingrarna darrar så fort jag tänker på vilka ödestigande konsekvenser varje litet andetag kan ge sken av
jag . vet . inte
nej jag har inget mål i sikte, jag har inte planerat detta, jag känner för mycket, jag känner ingenting.

helst av allt vill jag krypa ner i mitt draknäste långt inne i dimman och försinna mer och mer ju längre bort jag kommer i pereferin
vi kolliderar som en fjärilskrock. kom nu och flyg iväg.



Här hemma blir allt så verkligt. Ta mig tillbaka här i från.
Alla kläder ligger utslängda på golvet, väskorna ligger på hög och där ligger passet, visumet jag kämpade för så hårt och biljetterna. Jag åker om åttiofem timmar. eller - åker jag?
Jag har inte ens börjat.

Jag är ledsen att behöva säga det, men jag vill inte åka.

varför behövde du åka tillbaka sist
var det för att jag kanaliserar dina ord till att vränga sig i din strupe?
behövde du åka tillbaka för att se vad som fick dig att säga det där skamlösa?
behövde du åka och hitta dig själv för att jag fick dig att bli som du fick mig att bli?
kärlek är inte begränsat till en, jag om någon borde väl förstå
var det såhär du kände när du lagt alla pusselbitar på plats och fick en uppenbarelse om hur sanningens bild passar
för det du säger nu passar inte
det sätter käppar i mina hjul, det punkterar mina organ och får mitt huvud att vibrera i energiska tankar jag inte kan sätta ord på.
och du undrar varför jag inte säger något
låt mig smida mina ord






s.t me all your secrets.

vart är mina änglar?
tänker på er tjejer.

Some things we don't talk about
better do without
just hold a smile
we're falling in and out of love
the same damn problem
together all the while

you can never say never
when we don't know why
time and time again
younger now then we were before
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go

picture you're the king of everything
as far as the eye can see
under your command
i will be your gaurdian
when all is crumbling
steady your hand

you can never say never
when we don't know why
time and time again
younger now then we were before
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go,
don't let me go

we're falling apart
and coming together again and again
we're coming apart
but we hold it together
hold it together, together again

just let me go
just let me go
just let me go
just let me go
let me fly on my own
and forget my home
I can't be with or without you

Precis som när en gnagare ska lämna sitt  bo i jakt efter mat och försiktigt tittar ut,
tittar jag fram runt hörnet på StoraSödergatan.
Tyst andas jag genom näsan och den kalla luften bryter värmen i mina lungor.
Försiktigt sätter jag ner mina tår, rädd att om jag klampar fram för fort så kanske jag tar sönder den overklighetsbubbla det känns som jag är i och jag vaknar i min åttiocentemeters smala säng i Åsa. Ensam.

Jag är i en stad som känns förbjuden att vara i.
Allt han någonsin sa om den var förbjudet och minimerat till de ytterst nödvändiga.
Jag går på gatorna och hoppas förgäves att ingen känner igen mig. Detta är inte mitt.
Jag har blivit manupilerad långsamt till att känna mig ovälkommen här, i en stad som jag så många gånger drömt om att få åka till, träffa människor jag drömt om att få träffa, fråga saker jag drömt om att få fråga.

Porten till det okända slogs snabbt upp med en oväntad tystnad.
Jag står fortfarande bekymrad vid öppningen och förväntar mig en halshuggning om jag tittar in för långt med huvudet.

---

När den nått sitt mål så kommer inga tårar att bli fällda från den, bara slutstationens andra.

Nej, det var det verkligen inte.
Här på kortet hade nästan allt ramlat av.
Resten slet jag bort innan vi gick vidare och lämnade på Lounge(s) toalett.



Nathalie var en vampyr och Wanda hade både blivit ihjälslage och vampyrbiten på rosenlund.
Vi var alla döda på ett eller annat sätt.







Snart ska jag till Lund. Det kommer bli toppen.