dekadens

försvinner långsamt bort i en dimma av sötdoftande tjock rök
limitless

tondöv i mina ord
så trippar jag bräckligt förbi dörren som han öppnat på glänt
jag tror att han vill att jag ska komma in men han har inte sagt något
han kan kanske ha antytt till något litet
men det kan också ha varit att jag fiskade efter något jag hoppades skulle finnas där
mitt ordval har tappat fäste och svävar någonstans bland barerna
liksom hans

jag bryr mig så mycket att jag skiter i allt
jag dansar med droger strör såren med salt
jag springer och vägrar att stanna för nåt
för allt som jag älskat har upplösts till stoft

och kommer du någonsin in på mitt skinn
så spring för jag kommer aldrig alls att bli din
jag kommer skära upp ditt hjärta och kasta det ur din kropp
pussa på din panna och lova att det finns hopp

men jag kommer ljuga för dig, gång på gång
sänka ner dig i klagosång

andas in, och håll det kvar
känn hur det börjar pirra bakom öronen
hur ångesten sakta försvinner och axlarna sänks
andas ut och ta ett till
dansa med fåglarna och skratta åt att du spiller på påslakanen

när mitt hjärta spinner efter mer väv så stryps tillgångarna snabbt åt
och jag lämnas kvar med resterna av dammet som samlats under processen

dammet som inandats lägger sig som en hinna på insidan av mina luftrör och
sakta men säkert samlas det upp som tjäran hos en rökare




jag hostar och kväver mig själv lågsamt
inandningen känns ansträngd och efter att jag sprungit upp mina fyra våningar
så måste jag pausa och samla syre så jag inte svimmar

min fösta sa innan han dog, att kärleken mellan oss aldrig skulle dö ut
min andra sa att han ville ha barn och leva med mig föralltid
min tredje var en realist och vi skaffade lägenhet och ett liv ihop, och
min fjärde fick mitt hjärta föralltid

nu söker jag hektiskt efter någonting,
någonting som jag inte någonsin kommer att hitta i dessa dunkla vatten
i denna lilla staden
hos den där vackra människan




för hade den fjärde sett mig nu hade han skakat på huvudet och snällt förklarat för mig hur jag skulle ta mig ur den här situationen och hur jag skulle återuppliva mig själv.
men han finns inte här.

jag har ätit hambugare, jag har spenderat upp alla mina femmor ifrån nittonhundrasjuttiotvå, jag har rökt i flera dagar i sträck och jag har inte slutat dricka sedan i april.




fånga mig då älska inte mig då.

Dunkande hjärtan klockan kvart över fem
Imma på rutorna men ingen går hem

Flackande blickar upp och ner och igen, 
Ingen vet ifall det verkligen hänt

de obotligt flörtiga flickorna har nu fått pojkvän och postar glatt hjärtan till varandra på facebook
partyprinsessan sitter hemma på landet med ett barn i en trendig barnvagn och en till påväg
tjejen som ville vara fri föralltid springer runt på stan i löjliga kläder och firar sin möhippa och
tjejgänget har splittrats upp i radhus, mer barn och en kombi med två hundar i.

det knyter sig en knut i magen när jag tänker på det
jag mår illa
jag tycker så synd om dom

kanske är det för att jag är avundsjuk och omedvetet bitter för att jag alltid vaknar ensam
kanske är jag bara glad över att den där mannen för så många år sedan nu lämnade mig och krossade mitt hjärta

Vyerna har öppnat sig likt en pupill i en stor becksvart sal som ekar när man andas.
Man bestämmer själv vad man vill se och det man tidigare trodde var ett svart hål som inte bådade något gott har visat sig vara en upplyftande frihet, en frihet som suger åt sig mer och mer - en svamp.

Vi springer tills benen viker sig under oss, vi flämtar och försöker få in varenda liten syreatom så att vi fort kan klättra upp, tillbaka på benen och fortsätta kuta för livet.
Allt för livet och nuet. Vi springer inte mot något mål, inte heller springer vi från något.

Vi vill bara se så mycket som möjligt, känna vinden i håret och ruset genom venerna, skratta åt alla vi springer förbi, skratta för att vi är så lyckliga att vi kommer hinna se mer.

Det finns ingen morgondag
allt vi har är gruset mellan tårna och hjärtat som pumpar. det kan sluta nu. känner du hur det pumpar?

Sen stannar vi.
För vi har hittat något som är värt att stanna till.
Vi fångar sekundrarna som smyger i ultrarapid och ser hur glasen välter omkull, droppe för droppe.
Men vi fångar inte det utan tittar på hur vackert vattnet delar sig i luften och hur ljuset skär sig genom de kristaliserade dropparna och bildar små små regnbågar på våra brunbrända armar.

Vi tittar på varandra - alla och utan att säga ett ord så vet vi vad som gäller.
Vi tar ett andetag som känns ner i våra hälar och tar sats.
Så springer vidare.

Tills vi hittar nästa vackra ansikte, nästa nostalgilåt, nästa kärlekspust, nästa lyckorus, nästa efterfest.


haha, det finns fan ingen morgondag.
Vi ses ikväll.