dekadens

Jag brukade dansa på vardagsrumsgolvet, det var litet och jag fick parera mellan sofforna och kopparbordet.
Det var frigivande att bara lyfta sina armar och snurra runt på sina hala stumpor.
Moonwalken funkade bäst i hala strumpor.



Ibland känns det som den tiden var enklare, men när jag tänker på de där
tråkiga detaljerna jag har förträngt så reser sig mina hår i nacken.
Jag andas in och känner allt som verkligen hände, för nu kan jag inte fly längre. Det är en fantastisk känsla.
Nu gottar jag mig i den för jag har övertaget. Jag har redan skrattat de alla i ansiktet.

Nu är det paradiset som väntar.