dekadens

julsångerna skär upp mig från insidan med en slö kniv
kylan lägger sig som ett täcke av obehag över min hud och ensamheten är med påtaglig än den varit sedan den där sommardagen jag blev lämnad för första gången, men det är längesedan nu.

att vara själv och att vara ensam delar sig som mjölk och tranbärsjuice
där själv är ett val och ensamheten är man motvilligt forserad in i
ångesten svämmar över mig som en tsunami och jag känner hur marken under mig vibrerar av sorg
jag försöker nog motvilligt att glömma bort vad jag trodde definerade mig


om någon mer mamma med sitt nyfödda barn i sin barnvagn ger mig ett sånt nöjt, vuxet, äckligt leende så kommer jag spotta i hennes ansikte och säga hur otroligt dum och egoistisk hon är
om någon mer person tror, bara för att snön täcker marken - att vägarna är till alla fotgängares förfogan, så kommer jag att gasa nästa gång de bara kliver ut mitt i vägen
om någon mer säger med nedvärderande ton till mig att jag är en hippie så kommer jag ta upp en joint och blåsa ut den sötdoftande röken i deras pretentiösa ansikten
om någon mer spelar upp White Christmas i nån Tom Dooley/Mariah Carrey-version så hoppar jag




inte nog med att det är kallt och blåsigt och mörkt, nej vi ska spela sämre musik, sätta upp fula ljus i våra fönster, köpa tankeslösa och okänsliga presenter till alla vi tycker om och ytterligare några som vi råkar vara släkt med och så ska vi bjuda på alla sorters lussebullar och pepparkakor så, när allt är över, har vi mer ångest än någonsin för fettet vi dragit på oss över magen.

jag må vara en manodepressiv hippie - men jag är nog lyckligare än majoriteten . och det är bara tragiskt.