un, vläjs meh mok
det pirrar i fingertopparna och magen knyter råbandsknopar så fort jag inte håller huvudet i schack.
matt.
jag vill få det överstökat men samtidigt vill jag sega ut på känslan så länge det bara går.
känske är det bara en fabelförälskelse, känske är det något jag bara förvrängt och trott att jag behövde.
jag behöver ju bara luft - att långsamt pressa ner i mina sönderrökta lungor.
för är allt jag gör bara en femtonårings folkölsrevolt?
hur vet man om det man tänker är ens egna sanning eller inte?
jag kanske bara lurar mig själv.
Jag lurar ofta mig själv.
Jag får för mig att driva med alla jag har i mig.
Kenai - som innan hade en sån stor del, har blivit forslad bort till en plats hon aldrig varit på innan, hon är bara förvirrad och förlorad. Sitka blir aldrig arg längre, bara på dom andra för att hon tycker sig ha svaren när man har beslutsångest. Nä, det är inte helt sant, hon sparkade en tjej i ryggen förra veckan. Men hon gav henne tre chanser - det har hon sldrig gjort innan
Manon saknar sitt Sydney, barfota och bondi beach och Polly tar så mycket plats att hon vill hoppa ut.
återfå balans och andas nu.
det här är livet - nu - nu - nu.
Det finns ingen gårdag, det finns inte heller någon morgondag.
Kommentarer
Trackback
