och så var det bara en..
Han fick mig att skratta så att jag fick uppstötningar och spasmiska ryck.
Tårar i ögonen och rynkor runt ögonen.
Han höll om mig om nätterna när jag hackade tänder.
Han dansade i natten och styrde ratten åt det hållet jag pekade.
Jag kunde ringa honom när som helst och inom tio minuter var han alltid där.
Hade jag stannat med honom hade han stannat med mig förevigt.
Men jag varnade honom från början.
Han tog det nog inte på allvar.
Och nu har han lämnat mig.
Det var så långt bort från verkligheten att jag glömde av.
Jag visste bara att tårarna brände som saltsyra på insidan,
för jag kunde ju inte gråta i hans armar och säga att jag saknade någon annan.
För det spelar ingen roll. nu. fördetfinnsbaraen.
vakumet i hjärtat fylls på bara jag hör hans röst.
som att ett djupt andetag äntligen pustas ut och jag stryker min hand över mitt ansikte i avreaktion.
själen gottar sig de få minuterna i värmen.
där jag vill höra hemma.
men kanske inte hör hemma längre.
köttsåren kommer att läka, jag vet det
kanske även hans
för jag lämnade honom en kall novembernatt och stängde dörren i hans rödgråtna ansikte.
han bad mig stanna men jag åkte till andra sidan jorden.
moment tjugotvå
som om hela mitt liv omringas med moment tjugotvå
om du hoppar för att känna pirr i magen så fångar någon dig innan
om du öppnar ett kärleksbrev med en brevkniv så skär du av dig fingret
om du ska plocka upp diamanter på golvet så får du ryggskott och kommer aldrig, aldrig upp igen.
nutillhörjagbaramigsjälv - eller?
Kommentarer
Trackback
