dekadens

Flickans azurblå ögon hade mattnat och sakta skiftat färg och hon skrattade beklagligt och typiskt åt hennes förundrande livsöde som ännu en gång radikalt ändrat riktning mot det okända.
Hon började nu få upp ögonen och skådade den bländande horisonten och dess soluppgång.

Hennes besatthet att få ett svar till själens frågor hade sakta svalnat och även om förhoppningarna blommade upp som en knopp som misstagit våren för en varm höstdag kunde hon sakta förskjuta tanken om att hon var TVUNGEN att få ett svar.
Det var det sista hon behövde.

Hur kunde hon begära ett svar på en fråga hon inte ens kunde formulera?