dekadens

Det verkar som att storhetsvansinnet  tillslut stöter på sin överman och sin överkvinna 
Hetaste paret i mannaminne. Snubblar vi på det vi inte kunde övervinna  

Vi kunde vinna mot hela världen 

Men inte mot oss själva 
Stod oberörda mitt i oroshärden 
Och kände grundvalen själva  
Peka finger åt de andra och skratta 
Våra känslor kan ni aldrig fatta 
Dem är alldeles för starka 
Sånt högmod måste gudarna straffa  
Precis som imperier måste gå under 
Faller du och jag, faller vi sönder 
I våra minsta beståndsdelar 
Du och jag, du och jag  
När vi var universums absoluta center 
Våran kärlek som var konstant den låg i paraciente 
Fast nu när jag står med det pissiga facit i hand 
Och fortfarande inte fattar varför  
visst är det tragiskt men sant  

Röken strömmade ut genom mitt slitna köksfönster. Vi satt alltid uppe och filosoferade i timmar. Våra själar flöt ihop som ett delta och vi fyllde i varandras meningar med exakta fraser. I början blev jag lika häpen varje gång mina ord kom ut ur hans mun en halvsekund innan jag. Numera flyter vi i harmoni och ler bara på ett speciellt sätt när det händer - vi vet att våra tankar är samma. Vi är båda överens om att vi nog är för lika och höjer varandra så högt att vi inte behöver äta eller sova. Men vi sänker oss ibland ner till en avgrund som känns hopplös. Likt en knarkare på avtändning kan jag ligga och stirra apatiskt upp i taket och undra om jag någonsin kommer komma levande ut ur mig själv för då, i svackan känns det som jag dött på insidan. Sen, snabbt som attans flyger knarkaren på mig och jag flyger över molnen. Jag trippar med mina dansande tår och då känner jag efter. Slutsatsen blir alltid den samma - det är värt det. Alla krossade talrikar, hårda ord och panikattacker i duschen. Det är allt värt det. Jag erövrar världen i mitt sinne och utan att tveka hade jag gjort allt igen.




Hon är ingen speciell

lycklig men sorgsen när hon tänker
ledsen men skrattretande när hon får koffein
ensam med för mycket folk runt om sig
crowded fast det är helt tyst
uppmärksamhets krävande helt tyst

När kommer du hem

du gav mig dig

Vi delade allt på den fortsatta färden
Gick in i vår dimma och gav fingret till världen
Det var du och jag i en myriad av eofuri
Sket i alla andra vi hade vår egen utopi
Varje dag var en njutning utan dess like
Periferin bleknade, du stod i mitten av mitt rike
Nobellax, solen, vackra ord och varandra
Det är för evigt på denna stigen jag vill vandra




Jag förlåter dig för allt om du har nåt att bekänna
Reser du din väg, då kan du be mig vänta
Om det uppstår nåt problem, säg till så kan
jag hjälpa
Jag gör allt för dig, det kommer aldrig att förändras

Jag ljuger för din skull, om du har nånting att dölja
Henne eller mig, du behöver inte välja
Jag sliter ut min själ, jag offrar mina drömmar
Jag ger dig allt jag har, om det är nåt du önskar