dekadens

Orden ekade i mitt huvud.
Nej, jag är absolut ingen duvunge, också en tanken som väl vittnar om ett ungt huvud.

Jag vet bestämt att jag har beslutat mig om att jag inte alls kan fatta stora beslut.
Det har jag beslutat.
Mina val har fullkomligt tveklöst alltid gått på känsla, så länge jag varit mätt, pigg och förnöjd för dagen så behöver jag inte ens fundera på konsekvenser, vägval eller vad jag kan gå miste om.
Jag är alltid säker på att mina beslut är rätt så länge jag svarar snabbt med max en minuts betänketid.




När den akademiska minuten i min mage passerat och jag står inför ett stort beslut blir jag otroligt nervös.
Nu har det snart gått två månader och mitt huvud håller på att implodera av allt jag sugit ut ur stackarn.
Man hade kunnat blåsa konfetti i ena örat och det hade
sprutat ut i sann Victoria-Siverstedts-glädje ur andra.


Jag tänker och tänker och får avstyra tankegångarna mot hjärtat och magen men mag-känslan och den akademiska minuten är sedan länge borta.
Jag har numera hypokondriska känslor som svajar efter mitt humör.


Som om djävulen och ängeln som sitter på mina axlar har bytt plats flera gånger om och jag kan inte längre utgöra en skillnad på vilket som är rätt eller fel.



Jag vill inte påstå att mina övertygelser varit helt felaktiga,
men när det gäller att förutse våra vals konsekvenser och våra kunskapers begränsningar
är vi alla duvungar tills den dag vi dör.