dekadens

Han sprättade långsamt upp hennes vackra och perfekta utsida
och fann att skalet inte alls speglade det som fanns därunder.
Den vanskapta själen som så många gånger gått sönder och tvingats läka igen stirrade med en tom och utmärglad blick rakt igenom honom.

-Ta vad du vill ha och försvinn.

Han förstod ingenting alls och kisade med ögonen för att kanske se svaret i hennes tomma blick.

-Du har brutit dig in under skalet, grävt, manipulerat och analyserat dig in, här ser du min sagrade sanning. Nå?
Vad vill du ha? Vad vill du ge?

Han stod mållös, för han ville inte ha eller ge någonting.

-Du bryter ner en mur jag byggt upp under hela livet och så vill du inte ens ta en liten del av vad som finns bakom den? Du är inte alls som alla andra.

Han suckade av lättnad, samvetet av att förstöra en redan trasig själ gjorde minst sagt ont.


Nu reste hon blicken, fäste den skarpt på honom med en stark och bestämd intensitet,
rakt in i hans ögon och ner i hans själ.

-Detta är mycket värre.