dekadens

Helt plötsligt så står han där. Hans mörkbruna ögon kisar och synar mig inifrån och ut.
Han vacklar lite från sida till sida med sin kropp,
antagligen för att han inte fått de tolv timmars oregelbundna sömn han är van vid.
Åter igen spärrar han ögonen i mig.
Dem frågar hur min natt var. Kände jag mig ensam? Kunde jag sova?



Utan att jag öppnar munnen vet jag att han fått svaren och han försvinner snabbt från platsen han just kommit från.
Det ska väl inte vara meningen att man ska känna sig ensam, urholkad och ledsen?