Imitationer, höga skratt och nostalgi med Marre på Carre
Yes, igår var det jobb på city till nio sen kom Kim och Martina och hämtade mig och vi vandrade snygga som vi är till herr Cosmopol,
efter många om och men innan vi väl kom in så ställde vi oss vid baren och beställde vin.
Kim kilade iväg och spelade och innan vi märkte ordet av det hade klockan blivit 3.
Sen blev den fyra, och sen blev den fem. Ett glas blev två som blev tre.. ja..
Martina tryckte upp 100 kr på en enarmadbandit på 3 minuter. första snurren kostade henne 40 kr.
Vi kan inte riktigt det där med spel. Så efter varsin hundring gick vi tillbaka till baren. Säkert kort
När vi kom ut hade solen gått upp.
Jag och Martina har en speciell relation.
När vi var små var vi bästa kompisar.
Jag hämtade henne till skoaln varje dag och satt med henne när hon åt fruckost, Martina var ju ett år yngre så vi gick inte i samma klass men vi väntade på varandra och gick alltid hem tillsammans.
Vi hade ett band också.
Först hette vi Nicotina, (ni fattar nico-le + Mar-tina - fiffigt)
men sen blev det lite löjligt och så döpte vi om oss till Bubbles.
Bara det att ett år senare kom det ju ut ett tjejband med samma namn. Men bara så ni vet - vi kom på det först.
Det enda pappa sa va "ja, det är därför man ska ta patent på namn." Tack för läxan pappa.
Vår första hit hette 09305,
Den låten handlade om hur vi hade fått ett nummer av någon kille som vi aldrig skulle glömma men han brydde sig inte om oss. Jag rappade.
Vi skickade in brev konstant till Tv4 och bad om att få vara med i TV.
Vi fick ett brev tillbaka där det stod något i stil med "Hej, vi har tyvärr inte några talang liknande program"
Jag och Martina kom på idén till Talang.
Så jävla oförstörda. Då hade man inte mycket hinder i huvudet. (självuppfattningen ska vi inte prata om)
Vi spelade in filmer med min pappas videokamera också.
Det var mestadels nyhetsprogram där vi visade löv och dylikt och berättade påhittade historier om hur sura regn hade dragit in och förgiftat löven i min trädgård.
Mycket nyhetsprogram - och väder. Vi hade en stor karta på Sverige hemma hos oss. Den kom väl till pass
Martina var väldigt liten på den tiden (hon är fortfarande liten men jag pratar typ så 28kg-liten),
och jag var den där långa rangliga (alltid-lägst-i-klassen) tjejen. (kul förövrigt)
Det måste sett konstigt ut när vi gick med varandra - jag var alltid minst 15cm längre.
En lång pinne och en liten. För visst var vi smala som anorektiker.. haha.
Sen hände det saker i högstadiet
Martina har alltid varit den lilla snälla oskyldiga flickan - en roll hon också spelat på ibland och kommit långt med.
Jag fattade ju inte riktigt grejen - jag var ju alltid bara lång och ranglig och såg konstig ut.
Jag flippade (i ren protest) ut och jag och Martina gled isär.
Hon kommer fortfarande ihåg hur jag kom full till skolavslutningen i 7:an och skrek något själsord efter henne i korridoren, vi skrattar ju åt det idag för Martina hade ju verkligen inte gjort något för att förtjäna detta. - Stackaren
Vi visste nog båda någonstans att vi skulle bli vänner igen, och det var ju klart att vi blev.
Även om vi inte sett varandra på flera år så när vi sätter oss ner och pratar är det som om tiden inte har gått alls.
Samtidigt jättemycket.
Vi förstår oss på den andra och kan, som igår, bara prata konstant i 7 timmar.
Love you darling.
efter många om och men innan vi väl kom in så ställde vi oss vid baren och beställde vin.
Kim kilade iväg och spelade och innan vi märkte ordet av det hade klockan blivit 3.
Sen blev den fyra, och sen blev den fem. Ett glas blev två som blev tre.. ja..
Martina tryckte upp 100 kr på en enarmadbandit på 3 minuter. första snurren kostade henne 40 kr.
Vi kan inte riktigt det där med spel. Så efter varsin hundring gick vi tillbaka till baren. Säkert kort
När vi kom ut hade solen gått upp.
Jag och Martina har en speciell relation.
När vi var små var vi bästa kompisar.
Jag hämtade henne till skoaln varje dag och satt med henne när hon åt fruckost, Martina var ju ett år yngre så vi gick inte i samma klass men vi väntade på varandra och gick alltid hem tillsammans.
Vi hade ett band också.
Först hette vi Nicotina, (ni fattar nico-le + Mar-tina - fiffigt)
men sen blev det lite löjligt och så döpte vi om oss till Bubbles.
Bara det att ett år senare kom det ju ut ett tjejband med samma namn. Men bara så ni vet - vi kom på det först.
Det enda pappa sa va "ja, det är därför man ska ta patent på namn." Tack för läxan pappa.
Vår första hit hette 09305,
Den låten handlade om hur vi hade fått ett nummer av någon kille som vi aldrig skulle glömma men han brydde sig inte om oss. Jag rappade.
Vi skickade in brev konstant till Tv4 och bad om att få vara med i TV.
Vi fick ett brev tillbaka där det stod något i stil med "Hej, vi har tyvärr inte några talang liknande program"
Jag och Martina kom på idén till Talang.
Så jävla oförstörda. Då hade man inte mycket hinder i huvudet. (självuppfattningen ska vi inte prata om)
Vi spelade in filmer med min pappas videokamera också.
Det var mestadels nyhetsprogram där vi visade löv och dylikt och berättade påhittade historier om hur sura regn hade dragit in och förgiftat löven i min trädgård.
Mycket nyhetsprogram - och väder. Vi hade en stor karta på Sverige hemma hos oss. Den kom väl till pass
Martina var väldigt liten på den tiden (hon är fortfarande liten men jag pratar typ så 28kg-liten),
och jag var den där långa rangliga (alltid-lägst-i-klassen) tjejen. (kul förövrigt)
Det måste sett konstigt ut när vi gick med varandra - jag var alltid minst 15cm längre.
En lång pinne och en liten. För visst var vi smala som anorektiker.. haha.
Sen hände det saker i högstadiet
Martina har alltid varit den lilla snälla oskyldiga flickan - en roll hon också spelat på ibland och kommit långt med.
Jag fattade ju inte riktigt grejen - jag var ju alltid bara lång och ranglig och såg konstig ut.
Jag flippade (i ren protest) ut och jag och Martina gled isär.
Hon kommer fortfarande ihåg hur jag kom full till skolavslutningen i 7:an och skrek något själsord efter henne i korridoren, vi skrattar ju åt det idag för Martina hade ju verkligen inte gjort något för att förtjäna detta. - Stackaren
Vi visste nog båda någonstans att vi skulle bli vänner igen, och det var ju klart att vi blev.
Även om vi inte sett varandra på flera år så när vi sätter oss ner och pratar är det som om tiden inte har gått alls.
Samtidigt jättemycket.
Vi förstår oss på den andra och kan, som igår, bara prata konstant i 7 timmar.
Love you darling.
Kommentarer
Trackback
