dekadens

Singla slant om vad du vill.
Viska i en så lugn röst att du får tigrarna att somna, andetagen får ta sin plats och luften behöver inte pressas ut i en stress till nästa ord.
Dra blomblad för att lista ut om du kommer bli lycklig, inte om hon älskar - älskar inte, det vet du redan.
Ditt hjärta pumpar hårdare och du försöker febrilt att lugna ner det med dina instuderade andetag.
Det vill inte lyssna.

Jag känner inte dig, Du känner inte mig.
Men vi älskar varandra.

Jag har putsat och polerat på mig själv så länge att min hud har blivit röd och skinnet börjat lossna.
Jag blir inte renare än det här.
Vad vet någon om vad mitt huvud säger till mig. Vem vet var jag är om ett par dagar?

Mitt huvud pulserar innifrån som om något vill ut och mina tår lyder mig inte längre. Jag rycker till i armarna okontrollerat och jag hör inte vad du säger alltid. Balansen kan jag alltid skylla alkoholen på men sanningen är att jag kan nog inte längre trippa på en lina, ens nykter.
Mina läppar krampar sig och somnar av, alltid vid fel tillfälle så jag sluddrar när jag pratar.
Jag biter mig så ofta på tungan och i kinden att jag inte ens blir trött på mig själv längre. Jag har accepterat att världen inte alltid blir som man tänkt sig.

Jag vet något som ingen annan vet. Som ingen annan någonsin kommer få veta att jag vet.
Det hade varit för hjärtekrossande, för alla.
Så för en gångs skull - lyssna på vad jag säger.

Det var lite av en hatkärlek.
När jag rotade med mina långa naglar in i mitt snår av ångestfyllda och tårögda nätter han gjort mig besviken, för att jag inte accepterade honom som han var. Det var aldrig han, det var jag som trodde att jag kunde vrida rätt alla bitar på hans rubikskub så att han passade just mitt mönster i mitt liv..

Det var som om en liten fe satt på min axel och viskade med de vackraste orden med en liten porös röst att han hade förändrats. Men det var inget jag kunde med mina ord förklara hur jag visste det.
Om jag bara får se honom kanske allt bara faller på plats?
Alla de där bitarna jag så frenetiskt försökte banka på plats, som ett litet barn försökte jag få ner en kub i ett runt hål - med stålhammare och yxa.

Det behövs två i detta känslopussel - jag kan inte lägga klart bitarna själv.
Jag vill bara låtsats som om jag träffar dig för första gången
- för vi känner inte varandra, detta har bara varit en dröm.

Du är lite av en dröm.

Jag vill ha dina stora händer på min rygg, känna hur dina ögonfransar kittlar mot min kind.
Jag vill förtrollas och behöva blinka flera gånger för att inse att du verkligen är här.
Jag vill se ditt leende och dina gester, din blick och hur du tittar på mig sådär som bara du kan.
Jag vill sitta uppe hela nätterna och prata om allt, för även om vi gjorde det i två år så tar tankarna och orden aldrig slut med dig.

Jag vill leva i nuet, utan att tänka på morgondagen, omfamnas av din lukt jag jagat sedna den där dagen du åkte för så länge sedan. Höra hur du lyckas prata när du viskar och viska när du pratar med din röst - rösten so förtrollade mig den tidiga höstdagen tvåtusensju.

Jag vill ligga tätt intill dig med min nästa mot din arm och mina ben omslingrade kring dina som en kringla, känna hur dina hårstrån sakta reser på sig av min varma andedräkt.

Jag vill dra fingrarna genom ditt tjocka lockiga hår och skratta över hur lik du är dig själv när vi träffades första gången.
För jag vill bara vara med dig.
Medveten om att detta kanske är den sista gången. Förhoppningsvis bara på ett bra tag.
Jag vill kunna säga hejdå med tårar i mina ögon och mena det, istället för att smälla dörren i ditt ansikte och be dig dra.
Krama dig som om jag visste att "det här är hejdå", titta dig i ögonen med kärlek och vara okej med att vi faktiskt ska skiljas åt. Det spelar ingen roll Vad vi skiljs åt som.
Bara jag vet, att nu åker jag Bejbi.
Jag skulle vilja att du fångade upp mig lite innan bara. Like good old times.

Hon förde sig själv bakom ljuset som en artist som dragit ner ridån på sig själv.
Inspirationen kom bara när hon mådde som sämst - oftast direkt efter hon pratat med honom.
När de lagt på luren kom känslorna som en våg av kalla kårar och likt en tsunami dränkte det henne fullkomligt i självömkan.
Hon kände hur delar av hennes själ slets bort varje gång, men likt en heroinmissbrukare kunde hon inte sluta.
Hon glömde av alla känslor och som en guldfisk var hon nere i sin fiskskål igen.
Hon hade ett behov hon länge inte kunnat förklara av att höra hans röst.




Hon sov fortfarande i hans tröjor, doften av honom avspeglade ett inre lugn och kärlek hos henne hon inte genuint känt sedan han åkte den där dagen för så länge sedan.
Nu hade hon bara tre tröjor kvar som hon inte använt så mycket att de inte längre luktade honom.
Vad skulle hända sedan?




Nätterna fördrev hon med uppbokade planer som alltid fick henne att tänka på annat. Allt från att springa tills benen inte bar henne längre, lägga omöjliga 3000-bitars pussel till att hitta en varm manskropp att hålla om.
Hon hade lärt sig att nöja sig med kärlek för stunden men smög alltid ut innan hennes pojkvän för natten vaknat.
För hon gjorde alltid slut innan de hunnit fråga chans.



Dra upp ridån och du kommer märka att strålkastarna är så starka
- du kommer inte se alla människor som tittar på dig.

Hon visste redan vad som väntade men vägrade inse.
Hon visste redan det den där dagen de träffades på bussen. För det var inte alls en slump som de alltid sagt.
Hennes jobb är, och kommer alltid att vara det samma. Hon guidar män till ett högre medvetande.
Hon lyfter upp dem, talar när de flyger på moln och slänger ner dem hårt.
För det är i fallet de fattar besluten.
Alla är olika - likt en rättegång dömmer hon dem en efter en och anpassar sig efter deras förändringsbehov.
Vissa behöver älska, vissa behöver en kyss och många behöver bli sårade. Olyckligt kära.



Hon trodde det var annorlunda med honom, han med det stora medvetandet behövde väl inte ändras på.
Men när hon fick höra vad han gjort efter Berlin så föll även hans pusselbit på plats och hennes själ fick ännu en bit bortsliten från sig.

Starkt i en förnekan om att det inte alls varit så som den där ängeln en gång sagt när han givit henne sin uppgift hon så motvilligt accepterat.
De var ju gjorda för varann.
Skenet bedrog inte, till hennes förtvivlan hade han gått vidare, blivit upplyft i sitt medvetande.
För att hon - hårt - hade släppt ner honom.




Hon var ingen ängel och skulle aldrig kunna bli en.
Hon var en nymf som med små förutbestämda verktyg guidade människor till ett bättre liv.
Hon hade inget val för det var detta hon blivit skapad till.
Alla kurvor och celler i hennes späda brunbrända kropp suktade till hennes förfäran mot nästa (o)lyckligt lottade.




Men själen då?
Själen dog sakta inombords - saknade honom så fruktansvärt att hjärtat stannade korta sekunder när hon tänkte på det.

Ödet är en fascinerande röd tråd.
Så länge ingen slänger hela garnnystandet på dig.

"det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning"

Vad sägs om att landa lite då?

Brandlarmet gick förut på gymmet så jag fick så snällt be alla svettiga människor att gå ut tills brandkåren kom.
Men det gick bra, det var bara vår Sydafrikanska vän som hade sågat lite för mycket så dammet hade satt igång brandlarmet.

Sen bär det av in till Incontro för att jag ska landa lite till med rosé 
och livliga disskusioner med Marcus, Tarzi och Johan.
Förhoppningsvis så kommer Nathalie och Wanda också så jag kan få lite kvinnlig dynamik till samtalen.
Marcus Tarzi och Johan är ju väldigt "landade" killar som pluggar, jobbar och som är inne i systemet.

Jag och Marcus snackar ju mycket om det där.
Han vill ju in medans jag vill ut.
Jag har aldrig varit så "inne" som när vi bodde ihop. Sen blev det revolt när han flyttade ut.

Jag är bättre i ryggen till vardags men när Edwin precis kom in och började köra afro i receptionen så blev jag lite sugen så jag härmade honom lite - men det var ju inte bra. Jag är fortfarande helt stel.



Bring me back to normal now. Please.