dekadens

"vad sägs om film, pizza en liten fet och massa orgasmer imorgon?"

jag kan inte, inte

Nu har stormen blåst över och i vindarna anar jag en förändring.
det kan vara en psykologiskt skapad placebo men det spelar ingen roll.
så länge jag kan kontrollera de spasmiska konstigheten och ticksen som framstår fysiskt
så är jag mer än belåten.

kom. umgås..?

det är så jävla dumt

De tänkte samma tankar.

De fyllde i meningar efter meningar och tittade på varandra med stora ögon, rysningar och hårda inåtandningar.

De bröt ner och analyserade hela deras relation som lätt kan beskrivas som moment 22.

De gick 24 timmar från botten till topp.

Från att krypa under ett smutsigt golv till att studsa på atmosfären.

De visste det båda två men yppade inga ord om det.

De visste båda två att de var sammanlänkade för all framtid men de visste också vad det innebar.

De hade förgyllt varandras själar men samtidigt förstört dem för alltid.

Likt en stor orkan virvlades vi tillsammans i en resa ingen kunde föreställa sig.
Vi lämnade förödelse bakom oss och letade helatiden efter nya destinationer.
För när vi var så var vi kompletta.
Vi behövde ingen annan.
Vi behövde inget annat.
Vi kunde bo på gatan med fem kronor på fickan och fortfarande dansa om nätterna.
Vi kunde stjäla för att överleva men mådde lika bra som när vi levde i överflöd.
Vi behövde ingen tv för vi pratade hela nätterna.
Det var det som fick oss att krympa
Tillsammans var vi starkast.
Tillsammans var vi svagast.

---

---

Så förlåt om jag bara säger tjena när vi syns
slipper kännas vid svidande förr i tider
kanske var vår historia en fjärill på nål
vacker att titta på men vingar som inte slår

om jag överanalyserar saker som inte borde analyseras alls, men som är mer än ingenting alls

asvacker

på livet
med hjälp av alkohol
och andra substitut


fingrarna börjar försiktigt skaka och blicken flackar


det är fruktansvärt
fantastiskt

blodet pumpar allt fortare och andningen blir ansträngd i halsen samtidigt som blicken flackar nervöst och händerna kryper upp till din nacke och masserar i ett desperat försök att lugna ner dig själv
ögonen är så genomträngande att det känns som han kan läsa dina tankar och du anstränger dig att inte titta rakt på honom ifall han faktiskt kan se vad du tänker
försök att vara så nära som möjligt men samtidigt så gå där ifrån
hoppas att han får ragg så du slipper ta ställning till något
hoppas han går hem med dig


psykologiska spel brukade vara min specialité
tills jag beslutade mig för att vara ärlig



det är en färskvara till konst och praktiserar man den inte ofta eller, som i mitt fall, levde den så försvinner den lika fort som mjölken blir sur i solen.
otacksamt.


är man för ärlig mot människor som inte känner en, så blir man utstött och bortprioriterad
inte för att dom nödvändigtvis inte uppskattar ärlgheten, men mer för att ingen är så öppen att de talar sina tankar så gör någon helt plötsligt det så kickar psyko-klockan in och majoriteten tar ett steg bort från där man står.
de som står kvar är antingen för fulla, ytliga eller desperata


nä, ärligheten får vänta tills kasta-boll-leken har nått sitt slut
tills de förstår att jag inte är nån knäppgök som de vill ta ett steg bort från.
eller?

sedan start.

det hela började med dagens händelser men förflyttade sig snabbt bort mot det abstrakta, osagda och dekadenta.

djupa tankar som ingen kunnat förstå
utan alla har fått dra sitt egna, destruktiva förflutna till stacken för att kunna applicera mina åsikter på sin egen historia.
för vi bär alla på vår egna ryggsäck varesej vi känner av den eller inte

jag ser ofta upp till de som är "lyckligt omedvetna" om sina laster - eller rättar sig i ledet som vilken annan som helst
den som inte behöver sticka ut eller göra sig märkvärdig.
som skaffar barn, hus, kombi och gärna hund.
som jobbar 9-17, dag ut och dag in
som nöjer sig med det dom får och rycker på axlarna till allt utanför deras bubbla
samtidigt som jag ser ner på dem

jag avundas dem som är lyckliga med sitt liv
samtidigt som jag inte förstår hur de klarar av sig själva dag ut - och dag in.

jag tycker synd om er som ser kärlek som ett åtagande mellan två personer
trångsynta människor som inte accepterar det annorlunda
som tror att kärlek är en bristvara man måste spara till den där speciella personen
som inte ser bandet mellan vänskap och sexuell attraktion
som inte kan älska mer än en person
som tror att när man älskar någon så är man "ett" med honom eller henne

kärlek, ärlighet och frihet går hand i hand
inte kärlek och regler

kärlek bara, är

regler, ägandeskap och åsikter kom långt efteråt


lev (älska). bara.

you saw the world in your own way

k o m     n ä r m a r e     s å     j a g     k a n     l u k t a     p å     d i g 
s å     j a g     k a n     s e     d i n a     ö g o n
p r a t a     s å     j a g     v e t     a t t     d u     k a n     s l u t a    
v a r a     i r o n i s k     s å     j a g     k a n     s e     a t t       d u     ä r     g l a d     i     l i v e t
r ö r   d i g  n ä r m a r e   s å     j a g     k a n     k ä n n a     d i n     k r o p p

s e n     f å r     d u     l ä m n a     m i g     i f r e d
r i n g     i n t e
k o m     i n t e     u p p     o c h     s p e l a     a l l a n     i     b a r e n
a t t a c k e r a     m i g     i n t e     s o m     e t t     b y t e



n ä r   g l ö m d e   a l l a   a v   h u r   m a n   s o c i a l i s e r a r   s i g   s o m   v e t t i g a   m ä n n i s k o r ?

Hennes sköra bleka spruckna läppar sög på en svart ciggarett medans hon släpade sina fötter längst göteborgs bakgator i jakten på något som hon trodde alla andra förutom hon hade.
Tyst och utan att iaktta allas blickar och utan att planera närmsta flykt, utan att hålla uppe den tvångsliknande fasaden. Hon andades ut och stirrade ner i marken och lät tankarna dala iväg.
Alltid med samma slutdestination som hon ansträngde sig för att undvika.
Belastningen var påfrestande men hon försökte verka oberörd.
Ibland brast det och kom ut i annan form av sorg.
Det är varken tragiskt eller beklagligt.