dekadens

blodet pumpar allt fortare och andningen blir ansträngd i halsen samtidigt som blicken flackar nervöst och händerna kryper upp till din nacke och masserar i ett desperat försök att lugna ner dig själv
ögonen är så genomträngande att det känns som han kan läsa dina tankar och du anstränger dig att inte titta rakt på honom ifall han faktiskt kan se vad du tänker
försök att vara så nära som möjligt men samtidigt så gå där ifrån
hoppas att han får ragg så du slipper ta ställning till något
hoppas han går hem med dig


psykologiska spel brukade vara min specialité
tills jag beslutade mig för att vara ärlig



det är en färskvara till konst och praktiserar man den inte ofta eller, som i mitt fall, levde den så försvinner den lika fort som mjölken blir sur i solen.
otacksamt.


är man för ärlig mot människor som inte känner en, så blir man utstött och bortprioriterad
inte för att dom nödvändigtvis inte uppskattar ärlgheten, men mer för att ingen är så öppen att de talar sina tankar så gör någon helt plötsligt det så kickar psyko-klockan in och majoriteten tar ett steg bort från där man står.
de som står kvar är antingen för fulla, ytliga eller desperata


nä, ärligheten får vänta tills kasta-boll-leken har nått sitt slut
tills de förstår att jag inte är nån knäppgök som de vill ta ett steg bort från.
eller?