överman
Det verkar som att storhetsvansinnet tillslut stöter på sin överman och sin överkvinna
Hetaste paret i mannaminne
Utan en aning om hur fan vi skulle kunna hinna
Med karriären, räddar världen och vi såg tiden rinna iväg
Men hur kunde kärleken försvinna?
Efter alla hinder som vi kommit över innan
Snubblar vi på det vi inte kunde övervinna
Vi kunde vinna mot hela världen
Men inte mot oss själva
Stod oberörda mitt i oroshärden
Och kände grundvalen själva
Peka finger åt de andra och skratta
Våra känslor kan ni aldrig fatta
Dem är alldeles för starka
Sånt högmod måste gudarna straffa
Precis som imperier måste gå under
Faller du och jag, faller vi sönder
I våra minsta beståndsdelar
Du och jag, du och jag
När vi var universums absoluta center
Våran kärlek som var konstant den låg i paraciente
Fast nu när jag står med det pissiga facit i hand
Och fortfarande inte fattar varför
visst är det tragiskt men sant
och man kan kalla det misär hur vi faller isär
som molekyler i cern men när jag undrar hur vi hamnade här ?
är det kanske grundlagens enda förbannade värld
men-snälla-sluta-sätta-galler-i-huvudet-på-mig-bejbi-jag-vill-bara-inte-behöva-känna-att-luften-går-ur-mig
1
En morgon.
Jag trippar in i rummet på mina bara tår.
Över det slitna trägolvet och försiktigt sätter jag knät i sängen.
Jag vill inte väcka honom.
Hans läppar är så fina när han sover, hans ögonfransar är långa och håret ligger rufsigt på kudden.
Han rör sig inte alls, andas tungt.
Det låter ytligt men,
han är oerhört vacker.
Över det slitna trägolvet och försiktigt sätter jag knät i sängen.
Jag vill inte väcka honom.
Hans läppar är så fina när han sover, hans ögonfransar är långa och håret ligger rufsigt på kudden.
Han rör sig inte alls, andas tungt.
Det låter ytligt men,
han är oerhört vacker.
Splash
Jag blir rädd för mig själv när jag inte har kontroll.
När jag inte kan räkna ut hur jag kommer att känna.
När jag inte kan lista ut vad den andra tänker.
Jag tycker om det, fast jag hatar när jag inte vet.
Bara lite till.
Så jag verkligen kan känna efter.
Jag har en vän jag brukar avråda att känna som jag känner nu.
Hon lyssnar aldrig.
Jag hade inte heller lyssnat om jag känt såhär varje gång.
Det blir väl ändå aldrig som man tänkt sig?
.
Likt en stor orkan virvlades vi tillsammans i en resa ingen kunde föreställa sig.
Vi lämnade förödelse bakom oss och letade helatiden efter nya destinationer.
För när vi var så var vi kompletta.
Vi behövde ingen annan.
Vi behövde inget annat.
Vi kunde bo på gatan med fem kronor på fickan och fortfarande dansa om nätterna.
Vi kunde stjäla för att överleva men mådde lika bra som när vi levde i överflöd.
Vi behövde ingen tv för vi pratade hela nätterna.
Det var det som fick oss att krympa
Tillsammans var vi starkast.
Tillsammans var vi svagast.
things-you-think
The secret
Kommer ju fett i efterhand. För mitt från ingenstans dyker det upp och får mig att bli lika häpen nu, som första gången. Jag ville så gärna men var tvungen att lägga band på mig. Jag vet vad hon pratar om när jag känner hur det känns nu. Det är ju så det ska vara, inte nån tafatt jävla missmatch. Inte massa fack man måste flytta om, nej det ska vara grymt från början. Gör om, gör nytt helt enkelt.
Gör om. Gör rätt.
De tänkte samma tankar. De fyllde i meningar efter meningar och tittade på varandra med stora ögon, rysningar och hårda inåtandningar. De bröt ner och analyserade hela deras relation som lätt kan beskrivas som moment 22. De gick 24 timmar från botten till topp. Från att krypa under ett smutsigt golv till att studsa på atmosfären. De visste det båda två men yppade inga ord om det. De visste båda två att de var sammanlänkade-för all framtid men de visste också vad det innebar. De hade förgyllt varandras själar men samtidigt förstört dem för all framtid.
