dekadens

Det verkar som att storhetsvansinnet  tillslut stöter på sin överman och sin överkvinna 
Hetaste paret i mannaminne 







Utan en aning om hur fan vi skulle kunna hinna 
Med karriären, räddar världen och vi såg tiden rinna iväg 
Men hur kunde kärleken försvinna? 
Efter alla hinder som vi kommit över innan




Snubblar vi på det vi inte kunde övervinna  


Vi kunde vinna mot hela världen 

Men inte mot oss själva 
Stod oberörda mitt i oroshärden 
Och kände grundvalen själva  
Peka finger åt de andra och skratta 
Våra känslor kan ni aldrig fatta 
Dem är alldeles för starka 
Sånt högmod måste gudarna straffa  
Precis som imperier måste gå under 
Faller du och jag, faller vi sönder 
I våra minsta beståndsdelar 
Du och jag, du och jag  
När vi var universums absoluta center 
Våran kärlek som var konstant den låg i paraciente 
Fast nu när jag står med det pissiga facit i hand 
Och fortfarande inte fattar varför  
visst är det tragiskt men sant  
och man kan kalla det misär hur vi faller isär 
som molekyler i cern men när jag undrar hur vi hamnade här ?
är det kanske grundlagens enda förbannade värld