dekadens

Slitna jeans och magtröja, går ner mot havet i sina slipin-sandaler och håret slarvig uppsatt i en tofs.
Med hunden som ständnig följeslagare försöker hon klippa navelsträngen mellan dem för snart är hon hundra tusentals mil borta från henne. Men det går inte.
Hon tänder en cigg och känner hur havssaltet blandas med nikotinsmaken. Hon kanske borde göra en cigg med saltsmak så hon alltid kan känna den här känslan. Av lugn mitt uppe i stressen.

Hon trampar rakt över myrornas hektiskta upptåg i sanden. Det är ju snart vinter. Men hon är jätten.
För bara ett år sedan hade hon hoppat över deras lilla parad och skonat dom från att bli mosade.
Nu känner hon så mycket att myrorna är bortprioriterade i hennes tankar.
Hon är så egoistisk att hon talar om sig själv i tredje person.

Benen känns som klumpar när hon vaggar fram mellan sanddynorna, mycket väl medveten om att inom några minuter kommer hennes fotspår vara bortblåsta - utan att någon ens har sett dem.

Hennes hund springer för glatta livet och snurrar i sanden. Lycklig för stunden. Något hon har lärt henne.
För det är väldigt väldigt lätt att fastna i gårdagen - eller ännu mer - framtiden. För vad händer imorgon?
Imorgon finns inte. Det ska gudarna veta.
I morgon är bara något som alla tar för givet.


Jag ska då aldrig ta något mer förgivet.