dekadens

Mina sista timmar räknas sakta ner när jag står och ler mot alla halvrika män som smidigt försöker ge mig deras visitkort, telefonnnummer, eller som vill veta mitt efternamn så de han headhunta mig på facebook.
Jag är så trött på deras totala oförmåga att känna vibbarna och att bara köra rakt över allt och alla som om de kunde köpa allt.
Jag hatar ytligheten de tror är charmig och arrogansen i deras fula fula spel.

De respekterar inte tiderna och reglerna och droppen kommer när siste man 7 minuter efter stängning kommer ut ur solariet och med sin italienska-engelska brytning ger mig, som är fullt påklädd och står med nyckeln i handen, sitt visitkort och säger
"I'm a hairstylist - call me, ciao" och storsar iväg i sina femtusenkronors skor.
Nej, herr Lavin (ironsikt nog hette han det i efternamn). Jag ränker inte "calla" dig
"Well, I have verry good hairquality, I haven't cut my hair in two years. Så thank you anyways"
Säger jag och ber honom vänligen att gå så jag hinner med mitt tåg.
"Ska jag köra dig?"
Jag överväger att låte honom köra mig de fem milen ner till Åsa - eftersom han ändå frågar och antagligen antar att jag bor i stan, men svarar.
-Nej, tack.
Jag vill ta tåget och bussen så jag kan läsa klart min bok och slipper småsnacka om otrevligheter med en man som inte ens håller tider.

Savi.