dekadens

Vyerna har öppnat sig likt en pupill i en stor becksvart sal som ekar när man andas.
Man bestämmer själv vad man vill se och det man tidigare trodde var ett svart hål som inte bådade något gott har visat sig vara en upplyftande frihet, en frihet som suger åt sig mer och mer - en svamp.

Vi springer tills benen viker sig under oss, vi flämtar och försöker få in varenda liten syreatom så att vi fort kan klättra upp, tillbaka på benen och fortsätta kuta för livet.
Allt för livet och nuet. Vi springer inte mot något mål, inte heller springer vi från något.

Vi vill bara se så mycket som möjligt, känna vinden i håret och ruset genom venerna, skratta åt alla vi springer förbi, skratta för att vi är så lyckliga att vi kommer hinna se mer.

Det finns ingen morgondag
allt vi har är gruset mellan tårna och hjärtat som pumpar. det kan sluta nu. känner du hur det pumpar?

Sen stannar vi.
För vi har hittat något som är värt att stanna till.
Vi fångar sekundrarna som smyger i ultrarapid och ser hur glasen välter omkull, droppe för droppe.
Men vi fångar inte det utan tittar på hur vackert vattnet delar sig i luften och hur ljuset skär sig genom de kristaliserade dropparna och bildar små små regnbågar på våra brunbrända armar.

Vi tittar på varandra - alla tre och utan att säga ett ord så vet vi vad som gäller.
Vi tar ett andetag som känns ner i våra hälar och tar sats.
Så springer vidare.

Tills vi hittar nästa vackra ansikte, nästa nostalgilåt, nästa kärlekspust, nästa lyckorus, nästa efterfest.


haha, det finns fan ingen morgondag.
Vi ses ikväll.