dekadens

Mönstret börjar ta sig en form som jag börjar kunna avläsa, det finns inget man kan göra åt det, bara härda.
Som när man var liten och ville springa barfota överallt. Nathalie hade elefantfötter - jag var så avundsjuk.
Jag ville också kunna springa på gruset utan skor - allt vad jag kunde.

Vi har samma roller idag fast i annan skepnad.
Nathalie är den med elefantfötter - hon klarar av att springa över vad som helst medans jag står och fegar vid vattenbrynet och inte riktigt vågar hoppa i. Hoppar jag i springer jag fort som attans upp ur vattnet och huttrar - ångrar mig för att jag tog fel beslut. Vattnet var ju faktikst kallt.






Nu står jag här vid vattnet - jag har precis badat och kommit upp huttrande.
Jag hade nog velat hoppa i igen men vattnet har blivit till sand och det knastrar mellan mina tänder.
Avsmak på vad jag tidigare undkommit - för jag var inte sånhär innan. Jag är inte såndär.
Jag är bara van vid att bli bortsvept - på att svepa bort och bara vara lycklig.
Lycklig för stunden betyder inte att jag köper en kärleksväxt och en tandborste.

Jag är inte van vid människor som inte är raka och säger som det är direkt. Då antar jag att allt är bra. 
Allt är inte bra - eller så är det det. Bara att jag missförstod?

Mönstret är av blommor, cunt.




Snart är jag härifrån.
Långt borta från lilla lilla Göteborg som bara krymper ju mer man är där.
Där alla känner igen varandra, antingen från krogen eller från huvudkudden tillsammans med en huvudvärk en ångestladdad morgon efter alldeles för mycket fish.