dekadens

nersupen och avdeckad med byxorna vid knäna hängde han med handen i det rinnande handfatet och den andra klamrade sig fast rund toalettsitsen som var täckt med upphostad magsyra

hans beroende fick honom att blotta sina innersta tankar med osammanhängande mummel
och med fysiska gärningar såklart,
publika uppstötningar och högljuda sporadiska skrik fick folk att gå i cirklar omkring honom


alltid när det var kris så kom han till mig.
för jag var den enda som kunde rädda honom, dra upp honom och ge tillbaka gnistan.

gnistan var i ständigt ägarbyte -
vi behöll den alltid in i det sista tills den andre låg på sträckbänken
och höll fast i det sista av sin själ och behövde bli räddad. igen.


Det var inte min tur riktigt än.
för vi drog varandra isär
plus och plus blir minus
o c h   d u   v a r   l å n  g t   l å n g t   b o r t a
liksom jag

och jag tror att du behöver gnistan mer än jag
du har ju trots allt din
gniiista.
och det var ju trots allt jag som uppfann optimeringen av den
jag är mästaren av mitt egna påfund såklart
du är ju blott en låntagare