dekadens

hon landade i huvudet och insåg att hennes situation var mycket mer än vad hon hade trott sedan tidigare
så dumt bra
när fantastiska saker händer inom dig fast man desperat klamrar sig fast vid en fasad så att inte kroppsspråket avslöjar ens tankar ifall man är den enda som har dem

hon var tyst i rädslan av att bli nekad, oälskad eller så kanske hon blivit ett såntdär socialt missfall som hade varit på människors läppar de senaste dagarna, hon kanske missade tydliga signaler.
misstolkade vänskaps signaler till någon form av kär - lek.

hon ville inte vara på, inte vara av, inte fatta beslut, inte fråga.
bara svara ja på allt, väntade på att han skulle fråga.
det kanske har gått för långt, eller för kort.
hur det nu blir.




det kanske låter dumt, men jag tror att hon skulle vilja krypa upp och stirra in i hans ögon med nästipparna nuddandes och att han sakta skulle luta sig in.
för jag tror inte att hon vågar.
jag vet inte, men jag tror att det skulle kännas fantastiskt för dom.
det kanske verkar otroligt, men hon tycker om honom lite mer än alla andra.