hokuspokusfilijokus
Han var på något sätt överdrivet obemärkt
Som en tyst, väldigt optimal katalysator
Den minsta energin han gav ifrån sig drog sig samman med framtida visioner och verkligheter om vad som skulle komma springandes mot oss likt en hjord med vackra vita antiloper på savannen vi byggt.
Vi hade bara börjat ifrån olika håll.
Jag kan inte vänta med att se hans halva.
Förståelsen för det som fanns under mattan,
under golvet, under jorden och i urbergen började
glipa och visa sig i en skärpa som stack i ögonen på alla oss lekmän.
Och han.
Som en svamp som bara suger sig åt
det fantastiska i känslan av att styra
sin värld runt omkring allt vi ser som vardag.
Fantastiskt förstörd på de mest optimala sätt jag någonsin skådat.
Hoppar från färdig analysering av resonemang till nästa stora pusselbit och slår ihop dem systematiskt tills han zoomar ut och ser den underbart skirande helheten. Man får gåshud.
Kommentarer
Trackback
