de som svarar på ens blickar
omtålig som en liten ihopklistrad porslinsdocka
som kastats i marken för många gånger
skakas världen om omrking henne när hon känner
rysningarna av osäkerhet krypa upp längst hennes nacke
hon flackar med sina blå ögon och försöker undvika att titta någonstans alls
hon fick ekvationen om styrka fel för längesedan och måste nu skala av lager
på lager på lager för att hitta vem den lilla dockan är på riktigt
för hon tappade sig själv i golvet allra först
hon är inte den som alla tror
för den hon grundlurade mest av alla
det var henne själv
och nu sotar hon för sina forna misstag
genom att känna allt hon trodde att hon inte kände innan
hon gråter porslinstårar så fort hon tänker på vad hon har framför sig
hon har gått från att vara odödlig till att bli den sköraste docka jag någonsin stött på.
Kommentarer
Trackback
