dekadens

Alla kurvor och celler i hennes brunbrända kropp suktade av förfäran mot nästa steg av förödelse
inget är en slump, hon guidar män till ett högre medvetande
Hon lyfter upp dem, talar när de flyger på moln och slänger ner dem hårt.
För det är i fallet de fattar de rätta besluten.
Forcerar fram någon slags inre panik och sätter dem i en deprissionstrans där de tvingas ta ställning till sitt liv
Alltid med ett fantastiskt resultat

Hon förde sig själv bakom ljuset som en artist som dragit ner ridån på sig själv.
När de stängt av kom känslorna som en våg av kalla kårar och likt en tsunami dränkte det henne fullkomligt i självömkan.
Hon kände hur delar av hennes själ slets bort varje gång, men likt en heroinmissbrukare kunde hon inte sluta.
Hon glömde av alla känslor och som en guldfisk var hon nere i sin fiskskål igen.


Hon trodde det var annorlunda med honom, han med det stora medvetandet kunde väl inte ändras på.
Men när hon fick höra vad som hänt efter Berlin så föll även hans pusselbit på plats och hennes själ fick ännu en bit bortsliten ifrån sig.

Starkt i en förnekan om att det inte alls är sanning, den där uppgiften hon så motvilligt accepterat för så många år sedan. Det där hon trodde var en dröm, en fantasi - precis som när hon satte sig ute på fälten som liten och önskade att utomjordingarna skulle ta med henne bort ifrån jorden.


Skenet bedrog inte, till hennes förtvivlan hade han gått vidare, blivit upplyft av sitt medvetande
för att hon - så hårt - hade släppt ner honom.


hon hade ett behov hon länge inte kunnat förklara av att höra hans röst.