dekadens

De kallade det för guldet, lovade desto mera.
I en eufori av fulla människor är jag den nyktra, jag hade kunnat skära skärpan med kniv och luktade till mig rom & cola från meters avstånd, genom väggar, som stålmannen.
Ingen kunde förrycka mig ur min mousserande bubbla som gång på gång fylldes upp med lustgas.



Framåt sjutiden började Hon prata med mig, Hon som bara jag kunde höra.
Hon som får mig att tveka på mitt sinnestillstånd och undra om jag inte är lite smått galen egentligen.
Det var längesedan sist och Hon viskade i en liten fluffig ton av berusning.
Hon sa bara en sak som jag minns
"Kyssen är vad som har blivit kvar av paradisets språk och du, mig, borde endast tala med de som kan tala tillbaka"

Jag greppade min numera sönderslagna mobiltelefon och skrev

:"vi var en symfoni av vackra toner komponerade
men noterna hoppade ur takt, vändes uppochner och fallerade
min ögonsten, min skatt, hjärta och bottenlösa kärlek
alla lögner och bedrägeri skiftade till någon softs dekadent ärlighet
nu finns ingenting kvar av det vi sa skulle vara föralltid
jag rensade ut det sista och hittade delar av vårt gamla liv
det var du och jag mot världen med en glödande passion
varje andetag för stunden varje not blev vacker ton
så här formar jag vår musik till ord men det blir aldrig riktigt sant
vi är någon blandning mellan djup kontakt och äcklig nonchalans"

"Misslyckades att skicka" stod det när jag vaknade på min telefon, inte konstigt. Jag hade inte knappat in något telefonnummer.

Jag hoppas bara innerligt att hon aldrig blir galen.