ambivalent
Det fanns ingen horisont, inget vattenfall eller soluppgång.
Ingen måne eller stjärna som kunde visa mig vägen.
När jag tittade upp fann jag mig i en stor skog, avlägsen från alla och inte ens vargarnas avlägsna ylande kunde stilla min endsamhet.
Allt jag såg vara bara stora stammar som reste sig upp ur marken på några sekunder.
Jag visste att det var inga att strida emot, bara att jag var fast i händelsernas mitt utan kurs frammåt, vänster eller höger.
Känslan är lika okontrollerad som lyckan i en berg-o-dalbana och lika mörk som en molnig himmel vid midnatt.
Jag kan inte låtsats som att jag är Polly när Sitka kommer fram.
Det ända vi kämpar för att att hon inte ska förstöra oss eller någon annan igen.
Jag känner hur hon rycker i tyglarna och likt en vildhäst försöker vi strida emot hennes order in i det sista.
Han som listade ut allt berättade för mig,
"If you learn to control your inner needs you will survive years without a single drop of water"
