dekadens

utslagna i soffan och på golvet som vackra livlösa sirener
tankegångarna övertar medvetandet och ångesten kryper sig ut ur skinnet
ocd bad


Det var bara en med två och vi var tre
hon hade inte sin pojkvän som bakrundbild på sin mobil
hon hade det sista kortet hon tog innan hon sprang bort
Hon träffade en gammal granne som kände igen honom
samma granne som gav henne en kärleksförklaring året innan
han frågade var han var inatt - men jag sa att jag inte sett honom på nästan ett år


för den här staden får henne att bli galen utan närvaron av den andra hjärnan

are you in or are you out



för nu ska jag dricka så mina drömmar inte skrämmer mig
besvikelse är bara en biverkning av förväntningar
jag har inga förväntningar alls, mer än att jag förväntar mig att jag aldrig ska göra något så dumt igen
men jag kanske även gör mig själv besviken på det igen igen igen igen

jag är världens sämsta flickvän

Den har inte blivit mättad på flera hundra dagar, den är ständigt hungrig och får bara små aptitretare i munnen som smälts så fort det nuddar tungan.
Den suktar efter motpolen som neutraliserar förnödenheten efter mental tillfredställelse.
Det var lite av en förspilld tid när de inte talade samma intima språk.

Den kände lukten av närhet och hade inte varit så nära den sedan hon landade med planet och möttes av den friska luften. Hon hade glömt att allt här påminnde henne om det hon letade efter. Utandning och närhet hon hade sprungit ifrån för trehundra dagar sedan.

Varje gång jag tittar ner på min arm står det där i sin blodröda text. Föga anade jag att detta skulle bli utvägen.

Jag slår ut tänderna på mig själv och sliter mig I håret, han tittar på mig som om jag vore ett grottmonster och släpper mig snabbt med blicken.

Jag är trött och mitt i tumultet blir jag iskall, stum och handlingsförlamad, jag kan inte göra något. Ingenting kan få honom att vända sig om och le mot mig, flickan han en gång kallade sin själsfrände.

Vem var hon nu? Vad hade hon haft för sig de senaste 12 månaderna. För nu hade tiden gått fort och likt en kall höstdag hade hon bara vänt på sig och somnat om för att senare vakna och inse att det inte fanns någon där vid hennes sida, åtta månader senare.

Han hade glömt den där natten han pratade med henne från flera hundra mils avstånd, han hade glömt hur hon luktade och hur, när deras läppar möttes det kändes som om att dom hörde ihop, hur allt hon gjorde var som om han själv styrde hennes fingrar. För han älskade henne.

Efter två dagar av farväl bad han henne att stanna. Han frågade henne varför hon skulle åka nu när allt börjat.

Nu hade han glömt, att hon gjorde allt för honom. Och att det innan var ömsesidigt.

Hon hade valt att komma ihåg det fantastiska, och han hade valt att minnas stormen. Om han ens mindes något.

“Allting blir till ingenting utan dig” 13 november, 2009, 15:13:28

Vi pratade varenda dag, I flera veckor. Nu vill han inte ens höra min röst.

Det sliter mig itu.

Jag älskar dig, så flyg min sparv, flyg.