monolog
hon lämnade allt och inget bakom sig. allt hon visste och inget hon ifrågasatte.
tiden hon hade sparad rann iväg mellan hennes fingrar som kärleken i hennes liv.
framtiden var abstrakt och förändrades varje gång så lite som en fjärill ändrade kurs.
uppslukad av staden hon flydde till. hon var hemma här.
men faktumet kvarstod.
hennes hjärta var det inte.
det bankade så hårt från insidan av hennes bröstkorg att hon ibland kippade efter andan när hon tänkte på det. kenai ville hem.
Kommentarer
Trackback
