dekadens

Hon förde sig själv bakom ljuset som en artist som dragit ner ridån på sig själv.
Inspirationen kom bara när hon mådde som sämst - oftast direkt efter hon pratat med honom.
När de lagt på luren kom känslorna som en våg av kalla kårar och likt en tsunami dränkte det henne fullkomligt i självömkan.
Hon kände hur delar av hennes själ slets bort varje gång, men likt en heroinmissbrukare kunde hon inte sluta.
Hon glömde av alla känslor och som en guldfisk var hon nere i sin fiskskål igen.
Hon hade ett behov hon länge inte kunnat förklara av att höra hans röst.




Hon sov fortfarande i hans tröjor, doften av honom avspeglade ett inre lugn och kärlek hos henne hon inte genuint känt sedan han åkte den där dagen för så länge sedan.
Nu hade hon bara tre tröjor kvar som hon inte använt så mycket att de inte längre luktade honom.
Vad skulle hända sedan?




Nätterna fördrev hon med uppbokade planer som alltid fick henne att tänka på annat. Allt från att springa tills benen inte bar henne längre, lägga omöjliga 3000-bitars pussel till att hitta en varm manskropp att hålla om.
Hon hade lärt sig att nöja sig med kärlek för stunden men smög alltid ut innan hennes pojkvän för natten vaknat.
För hon gjorde alltid slut innan de hunnit fråga chans.



Dra upp ridån och du kommer märka att strålkastarna är så starka
- du kommer inte se alla människor som tittar på dig.

Hon visste redan vad som väntade men vägrade inse.
Hon visste redan det den där dagen de träffades på bussen. För det var inte alls en slump som de alltid sagt.
Hennes jobb är, och kommer alltid att vara det samma. Hon guidar män till ett högre medvetande.
Hon lyfter upp dem, talar när de flyger på moln och slänger ner dem hårt.
För det är i fallet de fattar besluten.
Alla är olika - likt en rättegång dömmer hon dem en efter en och anpassar sig efter deras förändringsbehov.
Vissa behöver älska, vissa behöver en kyss och många behöver bli sårade. Olyckligt kära.



Hon trodde det var annorlunda med honom, han med det stora medvetandet behövde väl inte ändras på.
Men när hon fick höra vad han gjort efter Berlin så föll även hans pusselbit på plats och hennes själ fick ännu en bit bortsliten från sig.

Starkt i en förnekan om att det inte alls varit så som den där ängeln en gång sagt när han givit henne sin uppgift hon så motvilligt accepterat.
De var ju gjorda för varann.
Skenet bedrog inte, till hennes förtvivlan hade han gått vidare, blivit upplyft i sitt medvetande.
För att hon - hårt - hade släppt ner honom.




Hon var ingen ängel och skulle aldrig kunna bli en.
Hon var en nymf som med små förutbestämda verktyg guidade människor till ett bättre liv.
Hon hade inget val för det var detta hon blivit skapad till.
Alla kurvor och celler i hennes späda brunbrända kropp suktade till hennes förfäran mot nästa (o)lyckligt lottade.




Men själen då?
Själen dog sakta inombords - saknade honom så fruktansvärt att hjärtat stannade korta sekunder när hon tänkte på det.

Ödet är en fascinerande röd tråd.
Så länge ingen slänger hela garnnystandet på dig.

"det är så logiskt, alla fattar utom du, du har inte en aning"