jagorkarinte
utmattad
Varenda liten cell i min kropp känns förbrukad och orkar inte tänka mer på vad som händer.
Här ute där människor lever ut sina drömmar har jag fastnat i en ångestdröm och ingen vill skaka mig till liv.
Ynklig och sensitiv som ett öppet köttsår bland smutsiga bordell i ett glömt kvarter har jag sugits ut på allt liv som innan sken ut ur mina azurblå ögon, azurblå, som en utan mina män kallade dem.
Jag satt på ännu ett hotell och hörde hans besvikna stämma på andra sidan. Han lät trött och jag kände hur jag konsumerat alldeles för mycket av honom. Han fick mig ur min ständiga känslolösa trans och jag började alltid gråta när han frågade hur jag mådde.
Där, i hotellrummet kom världen ikapp mig och jag såg mig omkring.
Tittade på de flaskor som stod uppradade på bordet bakom mig. På de männen som gett mig allt jag pekat på under hela kvällen. Champagne, mat, taxi, hopprep, nötter, öl, sprit och andra onödigheter från lobbyn som hade stängt för länge sedan.
Det var inget jag ville ha men som alla andra männen under kvällen, om deras raggningsfras är "hej, jag är mångmiljonär" då får de faktiskt skylla sig själva.
-Ge mig en fernet bara och gå din väg.
Men de kom flera och framåt fyra snåret orkade jag inte bry mig längre när mannen på andra sidan baren nickade och pekade på all sprit han inte hunnit dricka upp.
Jag är aldrig imponerad på deras äckliga metoder att försöka få i säng småflickor.
Tillbaka i rummet får jag panik. Hur hamnade jag här?
Jag packar ihop mina saker, slänger på mig mina converse och tar mina klackar i handen och springer ut.
Jag klarar inte det här.
Taxin kom som om allt var uppgjort och stannade rakt framför mina ögon.
-Ta mig härifrån
Jag lär mig inte ens av misstagen jag ser komma.
