dekadens

Jag vill ha dina stora händer på min rygg, känna hur dina ögonfransar kittlar mot min kind.
Jag vill förtrollas och behöva blinka flera gånger för att inse att du verkligen är här.
Jag vill se ditt leende och dina gester, din blick och hur du tittar på mig sådär som bara du kan.
Jag vill sitta uppe hela nätterna och prata om allt, för även om vi gjorde det i två år så tar tankarna och orden aldrig slut med dig.

Jag vill leva i nuet, utan att tänka på morgondagen, omfamnas av din lukt jag jagat sedna den där dagen du åkte för så länge sedan. Höra hur du lyckas prata när du viskar och viska när du pratar med din röst - rösten so förtrollade mig den tidiga höstdagen tvåtusensju.

Jag vill ligga tätt intill dig med min nästa mot din arm och mina ben omslingrade kring dina som en kringla, känna hur dina hårstrån sakta reser på sig av min varma andedräkt.

Jag vill dra fingrarna genom ditt tjocka lockiga hår och skratta över hur lik du är dig själv när vi träffades första gången.
För jag vill bara vara med dig.
Medveten om att detta kanske är den sista gången. Förhoppningsvis bara på ett bra tag.
Jag vill kunna säga hejdå med tårar i mina ögon och mena det, istället för att smälla dörren i ditt ansikte och be dig dra.
Krama dig som om jag visste att "det här är hejdå", titta dig i ögonen med kärlek och vara okej med att vi faktiskt ska skiljas åt. Det spelar ingen roll Vad vi skiljs åt som.
Bara jag vet, att nu åker jag Bejbi.
Jag skulle vilja att du fångade upp mig lite innan bara. Like good old times.