han, hon och hon
Det var lite av en hatkärlek.
När jag rotade med mina långa naglar in i mitt snår av ångestfyllda och tårögda nätter han gjort mig besviken, för att jag inte accepterade honom som han var. Det var aldrig han, det var jag som trodde att jag kunde vrida rätt alla bitar på hans rubikskub så att han passade just mitt mönster i mitt liv..
Det var som om en liten fe satt på min axel och viskade med de vackraste orden med en liten porös röst att han hade förändrats. Men det var inget jag kunde med mina ord förklara hur jag visste det.
Om jag bara får se honom kanske allt bara faller på plats?
Alla de där bitarna jag så frenetiskt försökte banka på plats, som ett litet barn försökte jag få ner en kub i ett runt hål - med stålhammare och yxa.
Det behövs två i detta känslopussel - jag kan inte lägga klart bitarna själv.
Jag vill bara låtsats som om jag träffar dig för första gången
- för vi känner inte varandra, detta har bara varit en dröm.
Du är lite av en dröm.
