tjugofyraminuterochfemsekunder till
Du frustade nästan i lidelse när dina ord yppade sig i en allt för långsam takt,
du utelämnade inget och allt när du talade om dina känslor.
Hon var den anspråkslösa lilla fågeln vid världens yttersta gräns.
Du kommer hålla hennes hopp vid liv men punktera hennes hjärta.
Så diminutiv var hon i hans mahogny ögon.
Men tonerna från hennes piano klingade vackert men sorgset på sista versen,
upplösningen var nära och han hade förbrukat hennes själ för sista gången.
Hon hade bestämt sig för att inte gråta in i det nya skedet och epoken av hennes liv och bet sig i läppen.
Det var som om han trodde att hon kunde läsa hans tankar och förstå hans sinnelag.
Hon var kaotisk inombords och som en vilsen, bortkommer och förlägen liten fågel som bara ville testa sina vingar hade hon störtat mot marken.
Hennes begär av att få röra vid dig kunde hon inte förtrycka - hur mycket hon än försökte kuva känslorna spred de sig som råttorna i Vasastan längst hennes ryggrad och över hennes kropp.
förälska, förbruka, försumma, förgöra.
Ingen vill kännas vid anklagelserna.
Allt hon ville var att få känna igen. Känna hur adrenalinet pumpar, hur orden stammar sig fram och hur hon fulkomligt överger sin tillit till dig, det hon saknar mest.
Tillgivenheten att om hon skulle hoppa, så skulle du fånga henne.
