dekadens

Jag önskar jag kunde sluta skriva om dig.
Slita mig från det ständigt kvarstående faktum att kärlek och visdom blandar sig som vatten och olja.

Jag önskar jag kunde döva känslan av din ständiga närvaro så fort jag fryser tidens atomer kring mig och andas in luften ner i min sargade hals som hostar blod.
Nu är det som en förbannelse, ett regnmoln där regnet störtar ner så fort jag stannar.
Hur blöt kan man bli innan man fryser ihjäl?

Jag önskar jag kunde vara ogenomtränglig, odödlig och sprudlande upprymd med vackra tankar om hur världen inte bara visar en dörren, utan även öppnar den för de som tvekar.
Så vi inte behöver stå utanför som de där stackarna utanför klubbarna på avenyn. Då ger jag upp direkt.

Jag önskar jag hade kunnat sätta ord på mina känslor så de sluppit komma ut som om jag vore en koxad förvirrad brud på något hotell mitt i natten med stammande talfel och tourettes.

Jag önskar jag inte visste så mycket om framtiden. Då hade jag med spänning och förlitan tålmodigt väntat på den dagen du äntligen stod i mitt synfält med öppna armar.
Som i de allra första kärlekshistorierna hade jag väntat med mer och mer hopp att varje dag som gick var en dag närmare dig.
Nu närmar den sig bara den dag jag fruktar.

Jag önskar jag kunde sluta skriva om dig.