dekadens

Mitt hem, en gång i tiden. Nu känns det mera som en hållplats till mitt nästa liv.
Jag vandrar hem längst den becksvarta sandstranden som har någon slags otäck harmoni över sig.
Jag hade inte blivit förvånad om jag sett en mördare långsamt
stryka längst brynet i en vaxjacka som når ner till fötterna.





Hittade bara den här gamla bilden från 70-talet där kortet är praktiskt taget fotat från "vår" gräsplätt där vi alltid hängde och drack smuggelsprit.
Hästholmen - udden som ni ser, är i princip obebyggd på kortet.
Nu är Hästholmen överfull med överdådiga hus som vill få en glimt av havet - även vårat.




Den här stranden bär på mycket minnen.
Vi satt otaligt många gånger bakom klipporna på en insjunken gräsplätt och tjuvrökte, grillade och tältade.
Badade nakna, drack häxor och skrattade åt vår oskyldiga ungdom.
Jag stod för leveransen av smuggelsprit och minns en gång då Jennie och Kristin blev så fulla att de körde rakt in i Jerry med moppen.
De skyllde på att spriten gjort dem blinda.
Jag tror bara de underskattade ren sprit.
Strandfester och hångel som alla på hela skolan visste dagen efter avlöste varandra - Ida badade alltid på juldagen här och jag vet flera som blev av med sin oskuld i gräset.
Jag och killarna tävlade om vem som kunde köra närmast gräsplätten som omringades av klippor och relativt svåråtkommlig terräng med våra crossmoppar. (Jag kulle ju såklart inte vara som tjejerna och köra scooter.)
Jag var ganska duktig men nådde inte ner till marken så tappade jag balansen var det svårt att köra vidare.. Annars var jag en utmärkt förare både nykter och på fyllan.
Jag ramlade inte en enda gång med min eller någon annans moppe.
Det var här på klipporna jag ett flertal gånger bestämt mig för att göra slut på mitt inre lidande och hoppat ner i hopp om att försvinna för alltid.
Det låter kanske tragiskt, och en gång låg jag medvetslös i flera minuter innan jag ser Sandra sitta på knä bredvid mig gråtandes.


När jag tänker efter har Sandra varit med många gånger när jag skadat mig,
den där gången jag fick åka ambulans till Mölndal för att min kille puttat in mig i väggen och jag tuppat av och vaknade upp i ambulansen.
Jag sprang runt i sjukhuset med en stor krage om halsen och försökte ta mig därifrån. Festen var ju inte slut!

Eller när jag fick en flaska i huvudet och var tvungen att sy. Vi var tvugna att vänta på att någon läkare skulle in och ge mig bedövning men jag orkade inte, så jag propsade starkt på att de skulle sy mig i huvudet utan bedövning - något de gjorde, och jag åkte vidare in till Göteborg på nån fest med sårvätska och blod i håret.
Sandra har vid alla dessa tillfällen alltid agerat vuxen och bett mig lugna ner mig eller bett mig vänta på sprutan. Älskade Sandra