dekadens

Visst var vi två vackra världar som kolliderade likt big bang, och vi skapade vårt universum.
Gnistor sprakade i takt med våra hjärtan och själarna dansade i en symbios som doftade av välbehag.
Dina fingertoppar darrade av energin du gav ifrån dig när du drog dem över mina höftben och viskade att du älskade mig. Jag älskar dig.

Jag höll mig förtvivlat kvar i ett lyckorus av känslor som verkade fördubblas varje minut. Du satte en spruta i armen på mig och slutade inte trycka på spateln som sakta blandade ner drogen av välbehag i mina ådror.
Hur kunde jag?

Långsamt och plågsamt så försvann jag.
En egendomlig kidnappning som bara jag kunde styra av, något sa till mig att låta det gå.
Så jag flög bort, så långt bort man kommer utan att man börjar komma tillbak
a igen.
Plågsamt töjde jag banden mellan oss och det stramar fortfarande där min själ en gång var helad. Nu ser det mer ut som ett tunnt vitt spöke som desperat klamrar sig fast.
.

Men, fakumet kvarstår, likt påsköarnas mysterier, pyramidernas storhet och chinesiskamurens beskydd så står vi kvar.
Jag beslutade att släppa sargen och dansa med i konståkningsprinsessornas vackra dans.
Jag bara väntar på att min prins ska visa sig, lyfta upp mig i hans vackra, brunbrända armar med ett leénde på sina läppar och en beslutsamhet som säger att han är min för evigt.
Gör du det bejbi så tar jag dig nu.
De skrämmer mig men jag släpper hela världen för dig.