dekadens

Precis som när en gnagare ska lämna sitt  bo i jakt efter mat och försiktigt tittar ut,
tittar jag fram runt hörnet på StoraSödergatan.
Tyst andas jag genom näsan och den kalla luften bryter värmen i mina lungor.
Försiktigt sätter jag ner mina tår, rädd att om jag klampar fram för fort så kanske jag tar sönder den overklighetsbubbla det känns som jag är i och jag vaknar i min åttiocentemeters smala säng i Åsa. Ensam.

Jag är i en stad som känns förbjuden att vara i.
Allt han någonsin sa om den var förbjudet och minimerat till de ytterst nödvändiga.
Jag går på gatorna och hoppas förgäves att ingen känner igen mig. Detta är inte mitt.
Jag har blivit manupilerad långsamt till att känna mig ovälkommen här, i en stad som jag så många gånger drömt om att få åka till, träffa människor jag drömt om att få träffa, fråga saker jag drömt om att få fråga.

Porten till det okända slogs snabbt upp med en oväntad tystnad.
Jag står fortfarande bekymrad vid öppningen och förväntar mig en halshuggning om jag tittar in för långt med huvudet.

---