dekadens

Jag vaknar upp av motorcyklar som kör snabbt på vägen utanför som leder rakt ner till stranden. Bondi.
Hippiestranden där alla tuister, surfare, hillbillys och smögare hänger.
Här sitter det killar med stora uppblåsbara havannas-palmer på stranden och dricker kalla corona, de spraymålar sina surfbrädor med färgglada läskiga gubbar och vissa gräver bara storastora hål rakt ner i sanden.

Det går runt försäljare som säljer juice, vatten och glass för tre dollar och alla pratar med alla.
Stranden stäcker sig säkert två kilometer, men den är ovanligt djup. Trots den massiva ytan så ser man knappt sandfärgen av alla människor som ligger på den på helgerna.
Då är den helt fulltäckt med soltörstiga varelser som kommer i stora busslass från centrala Sydney.

Här bryr man sig inte om hur många grader det är i luften.
Antingen är det soligt eller molnigt. Mest soligt.
20 soliga dagar av 30 vare månad säger dom och även fast det är molnigt så blir det alldeles för varmt med något annat än shorts och flipflops.

Här har alla sina hundar lösa och longboards dominerar transportmedlet för unga killar utan skor.
Här känner man svag doft av weed när vinden vänder sig mot en och marknaden på helgerna är som ett mecka av vackra pärlor och tåringar.

Här sitter de som jobbar på caféerna och butikerna utanför i soffor och dricker öl, ställer ner den lugnt och hjälper en när man bestämt sig, sen går de lugnt ut igen för att fortsätta konversationen där den slutade.

När man säger tack här svarar dem med "no worries"

Jag kan bara tänka på tre små varelser som saknas, två är på väg ner.