dekadens

Precis innan jag når marken - svävar jag som på moln

---

---

Kunde du se med dina ögon hur du sårade
Kunde du höra skriket av det liv du lånade
Kunde du känna med dina fingertoppar hur jag skakade
Kunde du tänka på något mer än allt du hatade
Vilket sinne? Vilken röst? Vilka minnen? Vilken tröst.
Jag skulle gett hela världen för att förstå,
vad som fick dig att gå, vad du tänkte på.

---

Och när det svartnar, kommer en känsla tillbaks som jag så väl känner igen.
När jag var mindre och fick den känslan så sprang jag. Alltid - så långt mina ben bar mig.
Och när jag föll ihop på en gräsmatta någonstans så började jag skaka.
Mina lungor krävde luft som inte gick att andas och mina fötter krävde fluffiga moln som man inte kunde hitta.
Bara ni lämnar mig ifred tänkte jag, så skulle jag klara mig själv.
Som den gången jag inte kom hem på en vecka.
Jag åt inte så mycket men jag var inte heller hungrig. Jag kände inte att jag hade några andra behov än att bara vara för mig själv. Jag sov där jag fick plats.

Jag vet att jag är konstig på riktigt.
Men när jag frågar mina närmaste vad som är så konstigt med mig - kan dom aldrig svara.
Mamma tycker att jag är speciell - men det vet vi alla att en mammas kärlek är aldrig objektiv.
Killar dras till min konstiga sida, fast förhållanden springer ifrån mig.
De kan inte förmå sig att lämna mig fast de vantrivs.
De kastas - som jag - mellan eufori och tomhet, flera gånger om dagen.
Jag vet bara att jag är så normal som jag kan vara. Inte enkel, men normal.
Ingen örfil kan slå det kostiga ur mig. Men kramar kan få mig att bli mer kärleksfull.

---

Du vet vad du gjorde inatt.
Du var inne på mina saker.
Hur länge har du sysslat med sånt fuffens?