dekadens

Röken strömmade ut genom mitt slitna köksfönster. Vi satt alltid uppe och filosoferade i timmar. Våra själar flöt ihop som ett delta och vi fyllde i varandras meningar med exakta fraser. I början blev jag lika häpen varje gång mina ord kom ut ur hans mun en halvsekund innan jag. Numera flyter vi i harmoni och ler bara på ett speciellt sätt när det händer - vi vet att våra tankar är samma. Vi är båda överens om att vi nog är för lika och höjer varandra så högt att vi inte behöver äta eller sova. Men vi sänker oss ibland ner till en avgrund som känns hopplös. Likt en knarkare på avtändning kan jag ligga och stirra apatiskt upp i taket och undra om jag någonsin kommer komma levande ut ur mig själv för då, i svackan känns det som jag dött på insidan. Sen, snabbt som attans flyger knarkaren på mig och jag flyger över molnen. Jag trippar med mina dansande tår och då känner jag efter. Slutsatsen blir alltid den samma - det är värt det. Alla krossade talrikar, hårda ord och panikattacker i duschen. Det är allt värt det. Jag erövrar världen i mitt sinne och utan att tveka hade jag gjort allt igen.