dekadens

Där satt flickorna - lyckliga över att alla drinkar på bordet framför dem var deras.
Där satt flickorna - lyckliga över att ingen såg dem under bordet, det var deras gömställe






Hon skakar i kroppen, hela dagen har hon packat ihop sitt liv och gått igenom allt.
Linser, ångestdämpande tabletter och noteringar hon skrivit ner i hennes block dyker upp överallt som små maskar i jorden och tvingar henne i lugn och ro att tänka tillbaka.
Det - så viktiga mottot det hela började med.
"Vi känner ingenting aldrig igen bejbi."
Orden kunde inte vara mer fel nu. Men det var så det skulle vara. Vi skulle inte känna och bara ha en enkel relation. Planen gick inte riktigt som beräknat.

För vi skulle ner i jorden, ner och gräva långt. Gräva upp allt till ytan och när vi gjort det så satte vi frön i marken.
En blomma trodde vi. Men det visade sig vara växter ingen tidigare har skådat.
Vi analyserade de mångfärgade själkarna och långsamt, lager till lager listade vi även ut dessa.

Vi känner så mycket. Vi kände så mycket.

Hur långt bort kan man komma från någon utan att börja komma tillbaka igen?
Hur långt borta kan man vara fast det ändå känns som man ligger bredvid varandra?


Barchefer, designers, dj:s, strippor, bartenders, modeller och dansare i all ära, jag saknar min konstiga skåning.