dekadens

Känslomänniska. Jävla känslomänniska.
Våga inte klämma fram tårar under dina ögonlock, våga inte släppa ut de känslorna som kroppen vill att du ska känna.
Undvik allt, slappna av i ansiktet. Visa inte något. Botox.

Smärtan och ilskan ligger långt inne i våra själar och gror som en liten köttätande växt.
Den tickande bomben ger sig sken av att vara lycklig men en dag så exploderar det, du vet inte vad det är men det känns som en hjärtattack.
Du kommer inte kunna andas, det känns som att det ligger ett betongblock över bröstet och dina känslor väller upp - du tror att du kommer falla ner till marken och dö. Nu.
Du kommer skaka hejdlöst, inte för att du fryser men för att du spasmiskt bara vill klättra ut ur ditt skinn.
Dina fingertoppar kommer börja domna av för att du hejdlöst hyperventilerar.
Nu dör du.
Du somnar av utmattning för att du inte vågat somna.
Dagarna efter kommer du gå runt i en dimma - för då känner du verkligen ingenting, allt kom ut på en gång.
Du kommer leva sekund för sekund och vara rädd att det ska komma tillbaka.
Slutar du känna kommer det komma tillbaka

Ta en alvedon om du har huvudvärk, ät om du är hungrig,
ta bilen så du slipper gå, ta rulltrappan så du slipper använda dina ben - det är jobbigt.
Vem sa att det skulle vara så? Inte konstigt att folk inte orkar träna.

Smärta får ju oss att känna att vi lever. Eller?